Nittionio

( Följande text är saxad från I wonder if you are drunk enough to sleep with me tonight )

Vi pratade om Berlin och vi pratade om Paris

Vi pratade om Berlin och vi pratade om Paris. Om att bo i en folkvagnsbuss och va gatumusikanter och äta varma mackor och hångla under Eiffeltornet. Ingen av oss hade körkort så därför blev drömmen så mycket ljuvare.

Vi pratade om att gifta oss på toppen av Skottlands högsta berg.

Vi pratade om våra barn som skulle heta Tindra, Havanna och Elliott. Vi pratade om deras tonårsuppror och att det värsta vi kunde tänka oss var att dom skulle bli bodybuilders, nynazister eller brats.

Vi enades om att den av oss som blev den största rockstjärnan skulle få knulla runt medan den andra var tvungen att stanna hemma och ta hand om barnen. Vi enades om att ifall det blev jag som stannade hemma skulle ingen reagera, men om du gjorde det och jag var ett otroget svin, skulle alla tycka synd om dej.

Vi drack öl framför teven och pratade om att gå ut men vi kom aldrig längre än till stadsparken.

En gång gick vi till hamnen och doppade tårna i vattnet och jag fick se havet för första gången i mitt liv. Och jag fick se Öland. Det var exotiskt, som utlandet, och vackert, som dej. Du sa att Öland var laglöst, att man kunde palla äpplen där och köra epa-traktor i tvåhundra knyck. Jag ville dit. Du sa att din pappa hade simmat över Kalmarsund en gång, innan han blev gammal och tjock.

Vi gick förbi fängelset och jag frågade vad det var mest troligt att du skulle hamna i fängelse för. Du sa "det är nog om jag skulle slåss för att försvara dej". Jag visste att du inte menade det, för du sa det alldeles för snabbt, som om du sagt det till många flickor förut, men det var det vackraste jag någonsin hört.

Vi såg på Simpsons och Scrubs och fotboll och i halvlek gick jag ut och köpte pepparchips.

När jag åkte hem sa din mamma "jag hoppas du kommer hit igen" och jag sa att det gör jag oxå men i mitt huvud sjöng Håkan så högt och så tydligt "jag kommer aldrig tillbaka hit igen".

Du var alltid solbränd, nästan mörkhyad på sommaren och din familj kallade dej för spanjoren. Sa du. Men du kanske ljög. Du ljög ganska mycket.

Du sa att i slutet av sommaren när ditt hår blivit solblekt blont skulle du lämna mej för Rod Stewart och jag hoppades att du ljög.

Vi låg i soffan och kollade på Bruce-dvd:n du precis köpt och du sa att det största du skulle kunna tänka dej var att Bruce visste vem du var. Jag tänkte att det största jag skulle kunna tänka mej var att du älskade mej, men jag sa inget.

Vi pratade om att ha grillfest med Bruce och vi pratade om att han är för cool för att röka. Röka gör man bara om man inte redan är tillräckligt cool, sa du och tände ännu en cigarett. Vi skulle bjuda Billy Bragg också, och Rod, och vi funderade länge på vem av Bruce, Billy och Rod som vi helst skulle vilja va polare med. Vi pratade mycket om såna viktiga saker.

Jag sminkade mej inte, jag rakade inte mina ben och jag sa alltid som det var. Jag hade nån sorts tanke om att du skulle få se vem jag var, men oj vad jag ångrade det när du gömde dej under din huva och ljög varenda gång du öppnade munnen. Ibland undrar jag om du nånsin sa ett sant ord till mej.

Om jag hade spelat nån annan kanske du hade blivit kär i mej, och om du hade blivit kär i mej kanske jag hade blivit kär i dej. Om jag hade spelat nån annan, kanske jag hade bytt blöjor på Tindra nu.

Du visade mej ett foto på din mamma när hon var ung och sa "titta vad vacker hon är". Det var när livet fortfarande var snällt mot henne. Hennes ögon var pigga och klarblå. Inte som nu, med den trötta blicken och uppgivenheten illa dold under lager av mascara.

Jag vågade aldrig säja nåt till din pappa. Jag sa inte hej när jag kom och jag sa inte hejdå när jag gick. Men en gång ställde jag en fråga om fotboll. Jag undrade varför gräsplanen var randig men jag var så nervös att jag inte minns vad han svarade.

Du får inte bli rädd, sa du, om du stannar kvar.
Men hur skulle jag kunna stanna när du slängde ut mej älskling?

Tänk om vi hade träffats på flygplatsen istället. Då hade vi åkt till Glasgow, tagit tåget till Fort William, klättrat upp för Ben Nevis och gift oss. Vi hade bott i det där slottet och du hade suttit i ditt konjaksrum i röd sammetsmorgonrock och rökt cigarrer och jag hade diskat dina konjakskupor och tömt din askkopp och skrivit meddelanden till dej när dina älskarinnor ringde och du inte var hemma, utan att klaga en enda gång.

Du hade kanske vunnit vadet och knullat runt medan jag diskade konjakskupor och snöt näsan på Tindra, Havanna och Elliott. Jag lovar älskling, att jag hade diskat dina konjakskupor utan att klaga en enda gång. Och du, som inte ens tycker om konjak.

Eller tänk om du hade följt med mej hem första gången vi träffades. Då hade inget av det här hänt och jag hade inte hatat dej så mycket som jag gör nu, men inte heller älskat dej.

- Wars not make anyone great, I wonder if you are drunk enough to sleep with me tonight.